ANDENS FRIA FOI,K. 77 den, att jag tycker det i allmänhet är illa att vara finne och ej kunna finska, dels ock därföre att det förtryter mig, att jag icke äfven häruti kan följa pappas värdiga fotspår.» — »Äfven häruti» således denna för honom så utmärkande förbindelse af ett allmänt och ett så att säga familj e-intresse. * Det uppsving afdelningslifvet sålunda visar åren 1834—1^35 blef af kort varaktighet. Generationerna växla hastigt i sådana kretsar, och lyftningen beror ej sällan af några fås initiativ. Och i detta fall medverkade säkert ock att flere afdelningsmedlemmar — främst Stenbäck — drogos in i den pietistiska rörelsen, som gjorde dem likgiltiga för »världslig vishet». Så blef våren 1836 kuratorsskifte, då Nervänder återvände från sin långa utrikesresa och återtog befattningen, hvilken Snellman skött blott som tjenstförrättande. Topelius säger visst om det första möte där Nervänder är oppe: »Vi trodde oss förmärka, att han var just rätta mannen att verka som österbottningarnes curator.» Och vid terminsfesten den 2 mars räknade Topelius »som en särskildt och synnerlig uppmuntran den heder, hvilken mig (och många) vederfors, då Nervänder helt oväntadt proponerade mig brorskål, hvarvid vi drucko ur samma glas». Men när han tillägger: »Han tycktes just hafva föresatt sig att i afton vinna allas våra hjärtans varmaste hyllning», så anger redan detta att Nervänder till afdelningen intog en helt annan ställning än Snellman. Och detsamma framgår än tydligare af bägges uppträdande vid terminsfesten. Snellman säger kort och kraftigt: »Jag tackar er kamrater, att ni tagen viljan för gärningen . . De två är