ANDENS FRIA FOI,K. 79 obekant med det yngre släktet. Och denna obekantskap röjer han ganska snart. Då det veckan efter terminsfesten diskuteras »om finskan», betraktar han denna fråga som likabetydande med att »svenska språket blefve alldeles undanträngdt» och åberopar »huru svårt de latinska folken ha att lära sig tyskan. Med dem bär det sig likväl, de ha talanger nog inom sig. Men vi? följden vore den, att vi skulle stå stilla, under det samtiden rör sig framåt. Hvad blefve då slutligen af den bildning vi framför alla andra folk af det stora ryska riket skryta oss äga och på hvilken allena vi grunda våra anspråk på en mera fri författning?» Ej heller nu yttrar Topelius sin mening, men denna framgår tydligt dels af hans eget tidigare förslag i ämnet, dels af följande anteckning den 18 mars 1836: »Det nya verket Kalevala. Ack hvad Pappa skulle glädt sig däråt, om han upplefvat det. Du är ändå en stor stympare, min kära Z., som inte skall kunna läsa din fars skrifter! Proh pudor!» [= O blygd!]". Emellertid var väl ej Nervänder ensam skulden till det »nationsandans nuvarande förfall», som omtalas redan den 24 maj, och hvilket Topelius bekymrad diskuterar i sin brefväxling med August Essen. Redan Stenbäck hade ju sett tecken till ett sådant förfall, hvilket ock nu visar sig i att mötena i regel äro »glest besökta» — såsom antecknas redan om det möte, där det diskuterades om finskan. Däremot gör man säkert ej Nervänder orätt, om man säger att han ej var rätta mannen att råda bot på detta förfall. Ty vid ett möte på hösten, denna gång »talrikt besökt», höll han »ett bestraffande tal», och sade bland