ANDENS FRIA FOI,K. 81 30 och 40 erhöllo röster, Castrén mest, 33, Topelius blef den fjärde med 27. Men någon »hade varit nog gemen» att rösta äfven på två af de nyss straffade »rantarne» och detta »uppretade Nervänder på det högsta, så att han med orden: jag anser mig för god att vara en narr för herrarna, afsade sig curatellet och genast gick bort. Här stod nu österbottniska nation som ett redlöst skepp.» Alla försök att få Nervänder att rygga sitt beslut voro fåfänga. Denna afsägelse hade emellertid mer vidtgående följder än hvarken Nervänder eller någon annan kunnat ana. Ty i samma vefva hade några österbottningar en natt råkat i klammeri med gendarmer, bland hvilka en helt plötsligt nedföll död. Vid obduktionen befanns det visserligen att han dött af slag, men för vederbörande blef i alla fall denna händelse en ny anledning till missnöje med österbottningarna, och så begagnade man sig af kuratorsledigheten för att helt hastigt sätta i verket det redan tidigare fattade beslutet om afdelningens klyfning. På ett nationsmöte, den 6 november, där man trodde det skulle bli fråga om nytt kuratorsval, underrättade i stället Hällström alldeles oförmodadt afdelningen, att han, då rektor och konsistorium önskade klyfningen, icke ville stå i vägen för denna åtgärd, utan hade afsagt sig inspektoratet för den odelade afdelningen. Och så företog han omedelbart upprop, för att bestämma till hvilkendera af de nya afdelningarna enhvar skulle höra. Den harm och förbittring Topelius kände häröfver tar sig i dagboken många och kraftiga uttryck, riktade främst mot rektor och Hällström. Men det är intressant att observera huru han, genom sin benägenhet att se 5