82 STUDENT. saker och ting ur allmännare synpunkter, kommer till att i viss mån urskulda äfven dem han så starkt ogillar. Detta gäller också Nervänder, hvilken han finner ha uppträdt »nog diktatoriskt». Men »något bör man förlåta en regent, som ser sitt folk, likt Rom i Augusti dagar, oförmöget af ali egen kraft att styra sig själf.» Så hade ock rektor sett, huru den i många små afdelningar splittrade studentkåren allt mer »förslappades till sitt inre samband», egoismen utbredde sig och »allt mer de röster tystnade, som med Franzén hade svurit att för sanning stå och falla. Allt syntes nära moget — en enda afdelning var farlig än, farlig genom sitt antal, sin själfständighet, sitt fria sträfvande, sitt hittills trånga samband sinsemellan. Men äfven denna corps hade ej undgått dagens fina gift, egoismen gnagde dess rötter och undergräfde dess på seklers minnen byggda grund. En enda mäktig stöt, och den gamla stammeü skulle falla.» Då han sålunda ger österbottningarne en del af skulden för det skedda, kan han följande vårtermin visserligen, jämte flere andra, med flit försumma inskriptionen, i afsikt att »tillvägabringa en opinionsyttring» mot rektor; pluraliteten däremot »var indifferent efter vanligheten». Men när han så berättar, att rektor talat om »själfklokhet hos de unga» och sagt att han »skulle enligt sin öfvertygelse och till sin sista andedräkt arbeta för universitetets väl — då tillägger han: »Ja väl, enligt hans [-öfver-t}rgelse!-] {+öfver- t}rgelse!+} Dock, hvar och en göre hvad han anser rätt vara. — Men därföre må han ej vilja utrota, förkväfva eller för själfklok förklara hela corpsens öfvertygelse, som fördömer hans handlingar! — Gubben hade haft tårar i ögonen.»