ANDENS FRIA FOI,K. 85 till en »idé», om man så vill kalla det, men en som uppfattas med hjärtat lika mycket, om ej mer, än med förståndet. Ty han förhåller sig icke ensamt afvärjande, kritiserande. Hans hjärta kan ock fyllas af den varmaste hänförelse för de ideala makter han dyrkar och vill tjena, framför allt fosterlandet. För detta fosterland, som han lärt sig älska, såg han en lefvande representant i Runeberg. I beundran för honom kunde alla samlas, österbottningarna framför andra — att några ogillade hans kritik af Sveriges litteratur, det var ju en småsak, så mycket mer som denna kritik väl snart glömdes för den nya förtjusning han väckte med Hanna. Vid terminsfesterna blef han ock regelbundet »upphurrad», och då Nervänder efter hem komsten först ej ville återtaga kuratorsbefattningen, valdes Runeberg, hvilken dock nekade att mottaga förtroendet. Topelius, som var med i afdelningens deputation — dit äfven Castrén och Stenbäck hörde — antecknar: »Vi suto hos honom till kl. 10 på kvällen (en treflig kväll), drucko the och pratade såväl philosophie som annat». Anspråkslöst tillägger han: »Nb:ne somliga hörde.» Vid terminsfesten kort därefter ville man ha honom att tala för skalden, och han plågades af funderingar därpå, tydligen emedan han ej tyckte sig finna ord nog värdiga föremålet för talet. Men »till min glädje befanns R. vara bortgången just då tiden var inne.» Till att åtaga sig och utföra ett sådant uppdrag hade han dock mer än säkert de flesta andra afdelningskamra-ter haft personliga skäl. Ty af sin ställning som Runebergs lärjunge hade han fortfarande haft nytta: han erhöll därigenom af skalden impulser, som för hans