ANDENS fria foi^k. 87 då kunde han tilltro sig se det olämpliga och föråldrade i lagen. Det ligger i människonaturen, att ett och samma ej i längden består. Så äro de lagar, som för flera hundrade år sedan voro lämpliga, nu icke mer brukbara, och så måste under tidernas lopp äfven de lagar, som nu verkligen äro förträffliga, omskapas. Att lagen regerar förnuftet duger icke, och likaså litet att förnuftet sätter sig öfver lagen. (Den ena ligger i den andra. Eget.) — Se franska revolution. Att stödj a sig på allmänna opinion bland en corps duger icke heller, såvida denna opinion så lätt vilseledes af människor hvilka hafva en egen talang att vara folkledare; och innan man vet ordet af, står man under deras toffel, just då man tror sig vara friast. Men äfven desse ledare regeras åter af samma opinion, hvilken de måste hylla och smickra. Uti hvarje individ yttrar sig den inneboende andan på sitt eget vis. Må man därföre icke påtruga samma yttringar på andra eller själf däri apa efter andra, hvilket blir ett jämmerligt narrspel. Hos en visar sig denna yttring t. ex. i ett sprättaktigt utseende med mössan på sned o. s. v. — Nåväl, det är då en barnslighet och intet annat, men misskläder honom icke. — Men narra en from stackare, som knappt har hjärta att döda ett möss, att så stoltisera, och det skall blifva ett spektakel af. Lider den förre för det han råkar stöta mot formerna i sina älsklingsidéer, så tröstar han sig med att vara martyr för det han lefvat efter sitt sinne. Lider den senare, efteraparen, för samma idéer, så lider han dubbelt, ty det sker för en främmande sak. — Dessa yttringar gifva väl tillkänna det friska lifvet inom en corps, likasom