88 STUDENT. ett sundt, fullblodigt barns skabb är ett tecken till full hälsa, men icke bör man uppdrifva denna skabb, utan hellre lifvet, som däri utvecklar sig. Det borde alla skrikare komma ihåg.» Efter att ha njutit sådana lärdomar kände säkert Topelius djupare än någon annan den bedröfvelse skaldens alla vänner erforo, då det våren 1837 förljöds, att han skulle lämna Helsingfors och flytta till Borgå. Afdelningen beslöt då bedja att få låta måla hans porträtt, och Topelius var åter med i deputationen samt säger: »Han biföll leende. — Det är en älskvärd människa den mannen, så på nära som på långt håll. Vi suto länge hos honom. Han talade om fransmännen, om sultan Mahmud, som han beundrade, m. m.» Men äfven för en allmännare hyllning blef skalden nu föremål: för honom hölls den 8 maj en afskedsfest, i hvilken deltogo omkring trehundra personer, bland dem universitetets hela lärarekår men blott »några få män af staden» — ty »vederbörande voro föga belåtne med denna uppmärksamhet för en yngre lärare». Topelius säger om festen, att där rådde »en hjärtlighet och värma, som, concentrerade i en punkt, nämligen skalden, äfven öfver det hela fläktade sin varma, innerliga ande». Och han bevarar i minnet särskildt två yttranden af Runeberg: hans tacksamhet mot universitetet, där han under femton år »lärt sig skåda lifvet ljust och icke mörkt», och hans afskedsord, framkallade af att Källan sjöngs. »Vid versen: Och spegelns ljus och mörker skall likväl af dem bero, afbröt han oss. — Nej, nej, sen på spegeln blott —■ är den ren, så skall ingen sky förmörka den, ingen, ty den bär sitt ljus i sig själf.