ANDENS FRIA FOLK. 89 Ack du sköna själ, du ädle skald, aldrig glömmer jag detta ditt afsked!» Detta löfte höll Runebergs lärjunge troget: yttrandet om källan blef för honom en ledstjärna vid det inre arbete han så energiskt utförde för att vinna klarhet i och om sig själf. Och det förra yttrandet gäller likaledes för honom: universitetslifvet gaf honom icke blott en brinnande kärlek till friheten, utan ock en fast tro på ljusets slutliga seger, framför allt genom ungdomens hänförelse. Redan den 6 november 1834, »den store Gustaf Adolphs dödsdag», som »lefver i redliga svenska och finska hjärtan», framkallar först ett »lefve äfven hans minne evigt, evigt». Men sedan yttras i dagboken: »I korthet kan jag säga, att vanliga arbeten upptogo denna dag. Så gå våra dagar här i Helsingfors under arbete fort nog, och tiden förefaller mig alltid för otillräcklig. Framåt! är vår lösen, framåt till förädling, framåt! med hopp i vårt hjärta och drömmar om sällhet gycklande kring oss skynda vi framtiden till möte. Vi äro den kommande tidens riddare, och vi kunna med stolthet säga, att vi äro fäderneslandets hopp. — Hurra därföre, vivat Academia! vivant studiosi et studiosa Ivibertas!» Åter en förklang till hvad som komma skall — Studentvisan i utkast på prosa.