många angenäma stunder tillsammans med baronen, »ma tante friherrinnan», som hon gemenligen kallas i dagboken, och Jeana Backman, en hans syssling från Nykarleby, hvilken från hösten 1834 tidtals vistades här som »husmamsell». Rosenkampff var fri från all högdragenhet och anslog därigenom lifligt på Topelius. Med tydlig tillfredställelse antecknas, att baronen och han på gatan »gingo arm i arm, som hans vana är. Hvar är ésprit de gentilhomme hos den mannen? Icke i högfärd åtminstone.» Ej mindre belåten är Topelius när han spelat schack med baronen och lyckats göra denne matt. »Var det under om jag på hemvägen gick och lyfte näsan mot skyn?» Emellertid heter det efter en annan likadan triumf: »Sedermera har han likväl genom många segrar bevisat sin öfverlägsenhet öfver mig.» Icke för ty var det dock ingen liten skillnad i ton mellan baronen, som varit van att röra sig i de finaste kretsar, och hans fru från småstaden. Och sålunda slöt sig Zachris ännu närmare till mostern och Jeana. I deras sällskap kunde han känna sig nästan som hemma, dela med dem sorger och fröjder. Också bevarar dagboken många uttryck af detta förhållande. Efter middagen spelas ej sällan Par och påkörare eller Mylly-Matti eller andra sådana spel, senare också boston, eller rispar Zachris lappar, eller spelar mostern fortepiano. Äfven Zachris begagnar sig med glädje af detta instrument. Om kvällen håller han mostern sällskap, när baronen är bortrest och jungfrurna skola på teatern. Eller blir han mosterns riddare, då hon — åtföljd af en jungfru eller Jeana — ger sig ut på en månskenspromenad. Men längre fram är han en sommarafton