BORTA OCH HEMMA. IOI Med ett sådant program kan han taga glädjen i försvar äfven där han själf ej alis är med. Fettisdagen 1836 såg han hur hela världen roade sig utanför hans fönster, såg det och skrattade med. »Men var det fråga om att gå med och röra sig i det muntra lifvet, då sade jag: nej — men kom hit du min gamle vän, pappa Homer, vi skola brottas vi litet på fettisdagen och försöka låta släd-trafvarne därute stampa takten till dina hexametrar.» Så kunde Topelius nog ock själf af själ och hjärta vara glad i mera privata lag af kamrater, föranledda af namnsdagar, genomgångna lärdomsprof och andra sådana orsaker; engång har han själf »en liten krympning» af en svart kostym. Och särskildt mot slutet af terminerna, då föreläsningarna småningom upphörde och man väntade på ressällskap — eller respengar — riktade sig lifvet mera än eljes åt nöjet och man kunde tillbringa »en munter kväll bland muntra bussar». Ja man kunde ibland senare på kvällen »sjunga i chorus på gatorna till trots för det gemena förbud, som förbjuder studenterna detta oskyldiga nöje». Eller ock kunde ett par af kamraterne ge en brandvakt en hacka för att få ropa i dennes ställe, »hvilket de ock gjorde som kråkor och korpar». Om ett sådant kalas, hos Staudinger, gör Topelius den anmärkningen, att när det var slut, »så på min heder någon enda af oss gick på osäker fot, ty det är vanligt att man gör mycket väsende, fastän det ej är en bit all-vare däri, d. v. s. man gör sig till och låss vara en stor blusare, ty man skall ju tjuta med ulfvarne. Jag talar ej blott om mig, det är i allmänhet på modet.» Detta omdöme jäfvas ej af hvad som förtäljes om kalasets art. Först en bastant kvällsvard af stekt strömming och gröt, och så en bål punsch, som, interfolierad