I 20 STUDENT. och den lilla i NyCarleby, som för mig är allt . . Kurslädan stod förspänd — jag kysste min älskade Mamma — bjällrorna klingade — och borta var jag, borta från det kära hemmet, från den lugna hamnen i lifvet, åter gungande på världens vilda böljor, där lugnet trifves blott i djupet — i djupet af ett fritt och gladt hjärta, medan därofvan på ytan stormar strida och orkaner rasa och mången klen farkost spillras och går till botten, till lugnet därnere, efter hvilket han längtade. Men courage, min gosse, courage! Världens böljor skola ej hvälfva din lilla båt omkull, så länge ett modigt och friskt hjärta klappar därinne. Välan, det är min tro och på denna tro säger jag mitt kära hem ett gladt, ett hj ärteligt Farväl!»