BORTA OCH HEMMA. 119 och går ned till flickorna. Sysslolös sitter han ej, utan klipper papperssoldater åt kusin Oscar i Uleåborg, »ett handtverk däri jag är hemma». När sedan åtta negligéer för modern äro färdiga, har Zachris »som kännare nöjet att probera dem på hvilka hufvuden han vill» till tack för de »delicata» knäckor han »med konsterfaret nit kryddat med canel, ingefära, muskotblomma och mandeltärningar och hvilka dessutom voro tillredda af den raraste sockersirap». Sådana små valda sällskap tycker han om, och han »är ej så nödig om att andra skola sig desamma föreställa». Så kommer julen »med lust och fröjd, med kyrkljus och lantärnor, med bjällror och julklapper och glädje upp i tak». Och han hälsar den med ett: »Ja lefve ändå den glada julen, barndomens, ungdomens högtid, ålderdomens minnesfest. Och lefve med den den barnsliga oskyldiga glädjen för alltid i vår, i allas barm!» Af alla julseder tilltala lantärnorna honom mest, där de i staden och på landet tändas, »stjärna vid stjärna», en symbol af stjärnan öfver Betlehem. Och han harmas när denna »gossarnes bästa glädje» 1836 förbjudes i staden för sin förmenta eldfarlighets skull. Följande år är dock förbudet upphäfdt och staden »alldeles ljus af lantärnor». Ivikaså fröjdar han sig 1837 öfver stjärngossarna. »Dem har jag ej sett på 9 à 10 år. Det gladde mig mycket; det är dock en fläkt af forntid, af den gamla glömda folkpoesien, som lefver i denna lek. Ack hvarföre är allt sådant nu så glömdt, så föraktadt!?» Men dagarna flyga undan och den stund nalkas ånyo, då han skall »vända ryggen åt det kära hemmet och . . åter kuska dessa 48 milen igenom, som utgöra distancen mellan den stora världen i Hfors, som för mig är intet,