124 SKAIvDEKÄRI^KK. Under vårterminen 1834 hade han fortfarande med känslor af orolig, spänd väntan och ovisshet om framtiden tänkt på sin Mathilda. Han tar i föreställningen liflig del i hvad hon i Stockholm förehar och erfar vid tanken på det stundande återseendet »en anande känsla», som »inblandar den bleka fruktan uti hoppets och kärlekens rosendrömmar». Men så fortsätter han: »Dock bort med dessa fantasier, hvilka ibland lika feberdrömmar omgyckla min själ. Min framtid är oviss, men jag fruktar den ej, ty min viljas kraft skall hålla mig uppe.» Och Mathildadagen tog han sin pistol, »vandrade i skymningen till Kronohagen på isen, klättrade med tämmelig fara upp på de branta hala bergen och sköt ifrån deras spets trenne blixtrande skott.» Men så tillägger han åter: »Ett fantastiskt företag!» I Nykarleby får han sedan ända till den 12 juli vänta på Mathildas hemkomst från Stockholm. Hans otålighet och oro stiga till kokpunkten. Men när hon kommit, finner han henne lika god och lika anspråkslös som fordom. »Jag fann att Mathilda ännu var samma Mathilda, och jag darrade af glädje. Jag fick en kyss till hälsning. Knappt visste jag om jag drömde eller var vaken.» Snart blir han ock fullt viss om att hans förhållande till den älskade ej undergått någon förändring. Så kan han denna ferie och flere därpå följande i hennes sällskap njuta många stunder af hänförd lycka och harmoni. Och borta i hufvudstaden kan han anteckna (hösten 1834): •»Sköna drömmar, hulda vänner! Huru tackar jag icke Gud för eder! Och alltid var Mathilda den ängel, som natt oclrdag var min goda genius, som renar och förlyckligar mitt hjärta. Ack om hon visste huru mycken tack jag är henne skyldig!»