BT.EKNANDE SÖt. Under julferien, efter en glad kväll i kusinernas sällskap, heter det i dagboken: »Jag säger uppriktigt, att jag ej anser en sådan afton vara för dyrt köpt med många, många långa ledsamma aftnar i Helsingfors.» Och så slutar han året 1834 — hvarunder han beredts till sin första nattvardsgång — med dessa ord: »Farväl du goda gamla år, dig vill jag prisa så länge jag lefver, ty du är det bästa, det ädlaste, det glädjerikaste som under hela min korta lefnad mött mig. Välsignadt vare du för ali den himmelens välsignelse och ali den jordens glädje du så rikeligen öfver mig utgjutit . . Jag känner mig bättre och ädlare i anseende till själ och hjärta, det har jag himmelen och jorden att tacka före. Gloria Deo solo! Min egen förtjenst är det icke. — Skulle ej Mathilda vara, så skulle Z. inte vara den han är. Ack hur många af mina jämnåriga hafva icke fallit för frestelsen. Jag är ren vorden genom kärleken. Tackad vare du, goda Mathilda.» Med fullt skäl hade han under detta år haft för sed att spela »Må hon, må denna drömda bild» (ur Franzéns Studentvisa), »så att instrumentet dånade». Från Franzén hämtar han ock ännu ett annat uttryck för den stämning som beherskar honom. Sommaren 1835 påminner han sig »den Zachris» som vid Mathildas hemkomst året förut »lät sin fega, dårliga fruktan för framtida skugga förbittra den stråliga glädjekalk, som det närvarande räckte». Huru olik, säger han, är denne ej »honom, som nu leende kysser hvarje glädjeblomma i sin väg, som säger som Franzén: Drick! de förflyga, de susande pärlorna, drick!» Detta yttras, då han för ett par veckor flyttar ut till Alörn och därmed begynner hvad som för honom