BlyEKNANDK SOI,. 139 ej. Mathilda däremot hade trott att jag skulle skjuta en, och det var väl också därföre som jag fick skjuta'n.» Men äfven Mathilda anslår ibland samma ton. Hon frågar t. ex.: — Hvad gjorde du oppe i kammarn, då vi kommo till er i dag? — Jag läste. — Å, läser du också? Men »detta sade hon med sin obeskrifligt intagande ton», och Zachris kan ej bli ledsen. Likaså finner han det »just icke underligt», att då han red på gårdens lilla sto och mötte Mathilda, denna »drog på mund åt den ståtlige ryttaren på sin skröpliga Rosinante». Mera äre-rörigt var det, att då moster Lithén bad honom formera en (gås)penna, flickorna frågade: »Kan du det? Det förtröt mig litet, pennan blef bra. Det är för liten tanke om en sådan skrifkluddares förmåga.» Men då han tillägger: »Sed sic in pluribus» [= men så är det i flere fall], så uttrycker detta, att samma stämning ofta nog hos honom väckts. Mest visar sig dock denna uppfattning om hans barns lighet däri, att man på allehanda sätt spektaklar med honom, såsom nyss berättats. Och Zachris låter flickorna hållas, ty med allt detta följer att han räknas till »vi flickor», och: »den Z., sade flickorna, vi anse honom just som en flicka. Aldrig äro vi alis rädda om hvad vi säga, när du hör på.» Detta två dagar förrän han fyller aderton år. Och ännu 1837 betrakta flickorna honom som »hedersledamot af sin corps». Den ställning man sålunda ger honom tar han på ett mycket nobelt sätt. »Deras förtroende smickrar mig. Åtminstone är jag ingen spefågel, och jag bjuder till att