140 SKAIvDEKÄRI^KK. tänka deras tankar efter.» — Men för fortvaron af den känsla han hyste för Mathilda innebar denna ställning ögonskenligen en fara. Några månader äldre än Zachris hade Mathilda säkerligen i visst afseende utvecklat sig hastigare till ungmö än han till yngling. Och Zachris har äfven känsla af att så är. När systern blir femton år, skrifver han: »Jag minns då Mathilda skref åt mig att hon fyllt femton år — hvarföre fyllde jag inte då tjugu?» Och när Mathilda är aderton år, heter det: »Kors min flicka, hvad du skyndar dig. Hinn bara inte förbi mig, söta Thilda. Lämna inte din fattiga vän så långt bakom, att han aldrig hinner dig. Lofva mig det, min goda Thilda, så skall jag också försöka vara snäll.» Sannolikt medverkade denna känsla till det välde hon utöfvade öfver honom och hvilket flere gånger betecknas som oemotståndligt. Engång heter det ock uttryckligen (juli 1835): »Du ser . . min kära Pegasen-hjelm, att jag är tämmeligen barnslig ännu. Det är med mig som med järnet i elden. När lågan verkar därpå, så gör smeden däraf hvad han vill.» Men å andra sidan hade hans själfreflexion — icke minst genom att han förde dagbok — utvecklat hans inre lif på ett sätt, hvarom hans omgifning icke hade aning. Äfven härom är han förvånansvärdt tidigt på det klara. Den 24 oktober 1834 nedskrifver han, utan någon synbar anledning för tillfället, i dagboken, såsom »P. S.: en anmärkning som jag länge gjort», följande ord: »Jag tror på allvare, att ingen annan än jag själf, icke ens mina närmaste, känna mig rätt; därtill har min för-behåilsamhet varit skuld. — Hvad är det då som de icke