Lindqvists sommarstuga på Alörn. 26. Ynglingens val. Så oblandadt mörk och tom, som de sist anförda orden låta förstå, var dock hans inre värld icke. Till de många motsatser han redan förut känt bryta sig mot hvarandra i denna värld hade nu kommit ytterligare en, hvilken föranleder honom att för samma 31 juli fortsätta: »En liten stjärna blott. — Ack! en ringa, dunkel stjärna blott. — Mig tröstar ej dess ljus. — Jag törstar efter sol. — Skall du, du ännu aflägsna, blifva min sol? Jag tror det ej. Ack hvar är du som sjönk? Jag älskar dig än! Och dock är det dag på jorden och sommarsol. — Världen är glad. Lifvet leker rundtomkring. — Men hur härinne är, det vet jag icke. Men det vet jag, att här är mycket tomt,»