BlyEKNANDK SOI,. 149 sutto på altanen och betraktade solens uppgång — hvilken, åtminstone hos mig, med ovanskelig glödande glans öfverstrålade alla ögonblickets intryck. Däraf måtte kommit, att jag såg mera tyst och tankfull ut än vanligt, hvilket flickorna sedan förebrådde mig.» Och några dagar senare: »Examen angående min allvarsamhet om midsommarnatten. Det hjälpte ej att jag gjorde narr af mig själf. För öfrigt väl. Också Rosa mycket god. Jag håller af de flickorna — roliga pojke — likasom det vore en ny sak!» Äfven nu rönte emellertid hans förhållande till Mathilda starkt inflytande af den gestaltning hans sommar-lif antog. Besök af kamrater, som bo på Kudnis, upptaga honom, så att han ej kan med Iyithéns fara ut till Alörn. Och samtidigt som han däröfver känner stark saknad, fortgår dock hos honom den inre krisen, tilldess att det för den 20 juli i dagbokens marginal antecknas: »Sjönk du, lilla sol?» Och därefter läses: »Sjönk för alltid. 183g». Och för den sista juli säges: »Adieu Juliisol. Adieu du gröna kväll. Det skymmer redan och siskorna tystna i skogen. Stämma efter stämma tystnar härinne. Hur är det härinne? hvad lider tiden? — jag vet icke, men jag tror att det är sent, ty solen skymmer och rodnaden i väster fördunklas. Härinne bor en ljusgrön tomhet. — Ljufva dag, bleknande sol, farväl! — klar och ren och mild som du går ingen stjärna opp. Natt — du dunkla gåta — du tigande töcken! du nalkas, men intet ljus med dig.»