YNGLINGENS V AI,. 155 bästa sommarnöje vi ha att bjuda på, en Alörsfärd». Man reser nu in till Lindqvists, och Zachris håller sig framme. På vägen hade han delat ut rosor åt damerna, men behöll en. Och så heter det: »Lilla Emmy var vacker i dag, det funno vi alla, och så här i det gröna är det en ganska betänklig sak. Ett tu tre var den gömda rosen i rätta handen, och Justus såg mycket långt. — Ett lofligt spratt!» Än mer: »Det plockades bär och blommor — damerna fingo det bästa af allt. — Förlåt mig, bror Olof H.! Det första fullmogna stora och röda hallonet, som du fann och gaf åt mig, det gaf jag genast åter bort åt Emmy. Ja jag syndade än mer, jag lät flickan tro att jag funnit det själf.» Slutligen ber Emilie honom ge namn åt en löfsal, som hon upptäckt, och »i en af dess vackra unga björkar står nu ett MEL, det betyder på svenska honing.)) När sedan Helandarne och Staudingers rest och äfven Blank farit till Oravais, föreslog doktorinnan att ännu en gång fara till Alörn, där gårdens folk bärgade hö. Zachris var naturligtvis genast färdig, ty han fick nu träffa Emmy utan medtäflare. Och varma brusa hans ynglingakänslor, hvilka han emellertid knappast vågar ännu beteckna med ordet kärlek. Men så tydligt man gärna kan önska talar dock hans dagbok från denna sommar om hvad som nu lefde hos honom. Stämningens vågor gå höga: än känner han lycka i den älskades närvaro, än saknad då han på länge ej får träffa henne — ty han har ej »väderkorn», utan i stället »otour» — än, och framför allt, strid och harmoni i tonernas värld. Det är med fog han nu som rubrik för ett parti af sommarens historia använder orden »vågorna gå».