YNGLINGENS V AI,. 159 Närheten till den älskade verkar lugnande, om ock tanken på hvad som försvunnit stundom väcker vemodiga känslor. Men då han den sista juli erinrar sig hvad han yttrat samma dag ett år förut, säger han om »stjärnan», som då lyste i hans natt: »Då bad jag om dess ljus — ty rundtomkring var natt — och se! den goda kom — och gaf sin rika skatt — den rika skatt af tröst — som redan var försvunnen — den eld, som i mitt bröst — var längesen förbrunnen — och gaf den frid som flytt — och gaf det sköna hopp — som friskt och djärft på nytt — mot himlen sträfvar opp.» Den dag, för hvilken detta skrifves, är Zachris redan upptagen af förberedelserna till ett företag alldeles nytt i Nykarleby lifvets annaler: ett sällskapsspektakel. »Sophie la cadette», d. v. s. kusin Sophie från Uleåborg, hade den 8 juli ankommit från Stockholm, där hon vistats föregående vinter. Nu väntade man äfven moster Marie med de öfriga barnen från Uleåborg, och så skulle naturligtvis Mariadagen festligen begås. Sannolikt var det då Sophie som föreslog teater, ty hos professorns hade de unga uppfört flere stycken redan 1835, då Zachris var i Uleåborg. Måhända var det minnena från Birgittadagarna på Lofön (1: 125) som drifvit professorn att låta ungdomen egna sig åt detta nöje. Den 14 juli, då Zachris ser Uleåborgs-Sophie och Emilie i bredd, gör han om dem sina reflexioner. »Bägge söta, men stor contrast — bägge i botten bra, men ändå olika. Emilie oerfarnare, enklare, mera okonstlad — mera genomskinlig. Emilie skulle säkert vinna i talenter, om hon fick resa . . Men här i vårt lilla NyCarleby — sorgfälligt afstängd från den erfarenhet af världen, som tidigt bortfläktar den finaste doften från ungdomens