i6o skai^dkkärlkk. fjärilsvingar (t. ex. »Tintomara har jag ej läst.» — Hvarför inte? — »Pappa ville det ej.» Bra gjordt af pappa) — är lilla Emmy så älskvärd, att jag tviflar hon i andra förhållanden kan blifva det mer.» När då strax därpå omtalas, att Emilie lofvat öfverta en roll i pjesen, säges därom: »Också bra gjort af pappa, som äfven här visar att han, ehuru själf med ringa bildning uppfostrad, har sinne för konst — någonting mindre vanligt här i Nykarleby.» Det valda stycket hette Fästmön från hufvudstaden och dess innehåll är följande: En rik fabrikör Wehringer (Zachris) har bedt sin vän ryttmästar von Seltern (Henrik Backman) skaffa honom en briljant hustru från hufvudstaden, och ryttmästarn har på hans vägnar redan uppgjort äktenskapskontrakt med en änka, fru von Stern (Sophie Toppelius). Denna kommer nu till Wehringers egendom för att vigas, men visar sig häftig, slösaktig och tyrannisk, så att Wehringer snart ledsnar vid henne. Så får han i sina händer en biljett, hvaraf framgår att ryttmästarn är fruns älskare. Följden blir en utmaning, men denna vållar förskräckelse hos Minna (Emilie), dottern till en kvinnlig släkting, fru Dorner (Sophie Topelius), så att hon dånar. Wehringer finner då att Minna älskar honom, likasom han henne, och så upplöses allt väl. Fru von Stern befinnes vara ryttmästarns maka, och båda ha velat kurera Wehringer för hans lust att få en gentil fru. Zachris och Emilie spelade sålunda emot hvarandra, och den förre säger om sin roll: »Wehringer skall bära sig åt passioneradt och fjolligt på en gång—liksom han i pjesen öfver hufvud varierar mellan ett får och en förnuftig karl. Men här lämnar jag med allt skäl det fjolliga