164 skaldekärlek. samma gång sitt nya hus. Topelius erfar »en sprittande känsla af glädje och belåtenhet att se sig omgifven af alla dessa unga, blomstrande och glada flickansikten, som alla äro så välkända från aflägsnaste barndomsdagar, hvilka man alla genomskådar och i det närmaste genom långvarig bekantskap känner i botten, och hvilken botten hos så många i grunden ännu är ofördärfvad och vacker! Och af dessa gladlynta, ibland litet kruserliga fruar och öfriga ålderdomar, som utgöra den oumbärliga fonddekorationen vid ungdomens lätta balletter! Och af dessa vårt eget köns mer och mindre gentila, alamodiska, cavalieriska, mer och mindre lätta, rörliga, pratsamma eller styfva, allvarsamma och fåordiga representanter, hvilka, emedan de flesta af dem sett sig mera omkring i världen än den vackra hälften af societéen, också mera äro anstuckna af tidens moderna nonchalance, men likväl stundom gripas af någon excentrisk ungdomsparoxysm och sprida trefnad omkring sig efter bästa förmåga!» Och »efter vi nu äro på så god traf», anställer han en mönstring af ortens dansande damer och kavaljerer, bekännande, »att vi i allmänhet äro böjda att mera se på de goda sidorna i vår omgifning». Han vill därvid hålla sig hufvudsakligen till huru de skildrade personerna dansa, men pennan skenar snart af för honom, då han talar om Emilie och syster Sophie. De »torde vara jämngoda i litterär bildning; däraf äga de visst icke mycket i det hela, men dock något, relativt till andra våra unga vänner, som genom en försummad uppfostran sakna det nödvändigaste i den vägen. Emilie är alldeles ofördärfvad af världen ännu. Man ser så lätt genom denna vackra själ. Hon är sig alltid lik och hennes lynne jämnt . . Aldrig har jag hos henne sett en gnista passion . . Emilie