YNGLINGENS V AI,. 163 Själf blir han däremot alltmera klar öfver sina känslor, och den 10 oktober skrifver han: »En punkt och en ny rad. En fast grund och ett nytt hopp. Ett resultat af ett förflutet år, en häfstång för kommande dagars sträfvanden. Lugn midtunder en stark vind och kall, om äfven vansklig beräkning af tid som är fjärran än.» Hvad han härmed menar, det framgår af hvad som skrifves senare för samma dag: »Den förra tiden är nu förbi, oåterkalleligen förbi. Det var en varm och glad tid. Aldrig skall jag misskänna den. Men det måste gå som det gått. — Mitt är felet närmast, men mig leder ett mäktigt öde, och jag är en svag rö i vinden. Människan är en cameleont.» * Länge räckte dock ej det lugn han sålunda vunnit. Snart gingo åter vågorna i hans själ höga, åter framkallade af en vändning på det känsloområde, som nu för honom är det centrala. Ännu den 28 november, då det varit »junta», hade han kunnat skrifva: »Det är ock en tid då lifvet blommar i den kulnaste höst, då ali världen är ljus en novembernatt! Rus af förhoppningar! brusande ström af sällhet! År i ett ögonblick! Långa dagars solljus i secunden! Det är ock en tid! Ögonblickets lif! jag minnes dig än. Ditt minne sträcker öfver mången dag sin flykt.» Och på nyåret deltar han med lif och lust i danstillställningarna, ja arrangerar, jämte Henrik Backman, nyårsdagen en subskriberad dans, som är mycket lyckad. Tjugondedagen når »säsongen» sin höjdpunkt: handlanden Johan Lybeck har blifvit rådman och inviger på