lagern vunnen. 193 af Cygnaeus med musik af Ehrström — det var ju så godt som allt hvarpå Finland byggde sitt framtidshopp. Och vi kunna tillägga, att Topelius om ett föregående nationsmöte säger: »Röster ropade på mig, när fråga var hvem som skulle tala om Porthan.» Han tillägger visst: »Rösterna valde ej visliga då.» Men häri uttryckte sig dock en känsla af att äfven han var samma andas barn som festens föremål. In summa: »festen var verkligen intressant och värdig.» Och nog anslog det en sträng äfven i Topelius' själ, då »Cygnaeus — hvilken naturen tyckes ha utrustat med en hos oss högst sällsynt oratorisk förmåga — talade äfven till österbottniska afdelningarna, yttrande bland annat: Öfver sydösterbottniska afdelningen hvilar den största förbannelse som kan drabba ett folk, den att icke förstå sina fäders tungomål. Men är blott hjärtat varmt för ära och fosterland, så är däruti något som öfverväger hvarje mänsklig tungas gåfvor.» En något mindre dyster stämning röjer sig på nyåret. Det för också med sig någonting nytt och oväntadt: Henrik Backman inträder nyårsdagen på kvällen, stadd på resa till Petersburg. Följande dag gå båda till Borgströms, och: »Tid och värld! din verkan är stor! — Ej en flyktig rodnad — ej ett ord, ej en blick, som skulle ha förrådt någon skymt af det forna.» Men om Emilie är förändrad, är Henrik det ock: en annan Nykarleby t ärna, ännu yngre än hon, Mia Hammarin, har nu gjort intryck på hans eldfängda hjärta. Efter Henriks afresa den 4 får Zachris lof att på skärpen taga i tu med sin examensläsning. Ty på sommaren