lagern vunnen. 187 gick »ypperligt». Tentanden förvissas om att få laudatur, »förtjent, hoppas jag», och citerar faderns ordspråk: Väl börjadt är half g jör dt arbete. Därefter följde Geitlin i hebreiska, och då det första gången går illa, säges i dagboken: »Mina assessorer voro i afton många nog att med Hans Kejs. Ma:jts Allernåd. tillstånd bilda ännu en fjärde hofrätt till.» Så mycket nöjdare är han, då det andra förhöret tre dagar senare ger honom det admittitur, han gjort anspråk på, och hvilket han betecknar som »förtjent och tillräckligt». Än gladare är han öfver att honom tilldelas samma vitsord i matematiken af Schultén, utan att, som många andra, »både större och grundligare mathematiker» få det »peppradt med ovett, förargelse och malice». — Att han verkligen ej var någon stor matematiker synes af att han först fick kvadratroten ur 1300 till 3.60.. Och kan man så strängt fördöma honom, då han anlitade sin tentamenskamrat om hjälp, för att få det riktiga, 36.05..? Ty »admittitur» betydde ju icke någon »röst» i betyget, utan blott att tentatorn ej motsatte sig examen. Om detta admittitur antecknar han ock endast »tillräckligt». Dessa två ämnen voro äfven de enda där han behöfde åtnöja sig med detta vitsord. I fysik, för Hällström, nådde han upp till eximia cum laude, »tillräckligt», och i astronomi gafs approbatur, »lätt- och oförtjent». I kemin erfor han en stor missräkning. Han hade så säkert hoppats på laudatur, men fick blott summa cum laude. Bonsdorff hade dött, och docenten Moberg, som nu tenterade, lät honom inte ens veta hvilket vitsord han skulle ge, utan svarade på framställd fråga därom blott: »man får inte säga». — Det var i synnerhet detta som förtröt Topelius. »Annan karl var Pehr Adolph i