i88 skaldekärlek. tiden, han gaf där han kunde — och kunde han ej ge, så sade han till, så ovettades han, tills han dref sin man att förtjena sitt vitsord . . Jag för min del har kostat så mycken tid och möda på chemien, att jag knappast kostat hälften så mycket på någon annan vetenskap, latinet undantaget — och nu skall jag tåla detta af dig . . du som fick dina snubbor af Pehr Adolph på samma tid som jag.» Så antecknar han om sitt vitsord i detta ämne: »för litet — på samvete, det tror jag.» Men samma hans samvete säger honom, att det laudatur han i stället fick af Sahlberg i naturalhistoria var »ej blott lätt- utan också oförtjent». Han får det, säger han, »för mina insektsamlingar, min disputation och min fides, och har som knappast väntat och som knappast förtjent cum laude. Det veta nu alla människor, och med dem som intet veta det och tro mig vara en stor praeses i zoologie och botanik, kan jag lätt råka på rullan. Det återstår nu blott att söka blifva värd hvad jag fått så oskyldigt.» I lärdomshistorien, för Blomqvist, fick han approba-tur, »förtjent och tillräckligt», och i grekiskan cum laude, »ganska förtjent» — »ehuru min dumhet att ej ha kostat ett par veckors arbete på Pindaros och ett laudatur låg klar i dagen.» Linsén, i »skaldekonsten och vältaligheten», var den ende af tentatorerne som var retlig och malitiös. Han sade bland annat: — Inte skall herr Topelius ge sig att förbättra Plinius; det är sant, han har ingen så utsökt stil, men nog lär den vara lika god som herr Topelii. Och då det gällde att få en riktig betydelse på ordet premunt, sade han: