198 skaiydekäriyek. hjärtan glädje; han vågade förakta tidens moderna lismeri och tala ett oförskräckt ord för sanning och rätt. Hade tid och ställe varit annat — ett skallande lefve! skulle följt på hans tal.» Djupast och starkast äro dock de intryck Topelius röner sista festdagen, då han själf med sjuttiotre kamrater promoveras. Den första som mottager den friska lagern är Franzén. »En tår darrar i hans öga — det var en annan tid då den första lagern prydde hans lockar — 1789 — ett år som aldrig glömmes; den första acten af en blodig världshistorisk dram, där man såg frihetens morgonrodnad uppstå öfver haf af blod och tårar.» I kyrkan predikades denna gång öfver texten: Iyåten edert ljus lysa för människorna, att de må se edra goda gärningar och prisa eder fader, som är i himmelen. »Många tårades. Många gäspade mot deras vilja. Dock voro orden sköna, förmaningarna rörande. Mången gjorde i sitt hjärta heliga och sköna löften. Mången tackade af uppriktigt hjärta Gud, som låtit honom födas nu under upplysningens middag på jorden — och födas på den plats, att han med fullt medvetande kunde älska och begagna dess herrliga gåfvor. Från kyrkan tågar processionen åter till universitetet, där de bekransade mottaga lyckönskningar af sin pro-motor [Sahlberg], sina lärare och flera främmande vetenskapsmän. Det var glada ögonblick.» Men klockan var nu fem, och »mången hade ej smakat en bit ännu i dag». Man skyndade därför till Brunnshuset, där middag begynte klockan half sex. Man »föll som korpar öfver de första rätterna» och »litet längre fram vidtog drickandet i ännu större skala . . Man hade hela dagen i en stel uniform varit in skr uf vad under