lagern vunnen. 197 att påteckna deras pass! Men i stället kan han säga om andra »främmande», förmodligen dorpatenser: »de voro väl icke på långt när hvad Uppsalagossarna varit för oss — men vi klingade också med desse: Es lebe die Frey-heit!» Och så kan till och med Thesleff engång hedra sig. En af de blifvande magistrarne, Edvard af Brunér, eljes »den fredligaste varelse under solen», men äfven senare beryktad för sina konfusioner, kom vid slutet af första festdagens middag att misstaga sig om ryske professorn Solovieffs näsa och portvinsbuteljen — »bägge hade de samma högröda couleur och bägge voro de fulle af Bacchi safter». Med andra ord: han knep Solovieff i näsan. Professorn blef ursinnig, men Brunér gick hem och lade sig att sofva. Rektor försöker fåfängt blidka Solovieff, lofvande honom ali möjlig upprättelse; »stör nu inte vår glädje i dag, just i dag». Nej, saken anmäles för Rehbin-der med fordran på strängt straff. Men Brunér har lyckligtvis »mäktiga förbindelser», och så låter Thesleff kalla Solovieff och säger: — Herre, ni måste ta raison. Ni skall inte tro att ni själf sitter så fast på er plats. Ni var full i går, herre! Tvinga mig inte att anmäla det. Hvarpå »historien ändades så, att Brunér i några personers närvaro bad Solovieff om förlåtelse». Än mer belåten är Topelius med promotor i juridiska fakulteten, Iyagus. »Hans ord voro värdiga och fulla af kärna. Han skydde ej att nämna ord, för hvilka en krypare darrat. Vid det han förklarade betydelsen af hatt och ring, föllo hans ord fulla af kraft: Våren frisinnade och frukten ingen, utom Gud och edert samvete! Iyagus gjorde sin sak bäst, han gjorde våra unga fria