208 det högre lifvet. mängd olika källor: traditionen, historien, poesin, vänskapsförhållanden, konflikterna med de akademiska myndigheterna, åsynen af Sveaborg, jubelfesten samt erfarenheter ur både allmännare och enskildare sällskaps-lif, i Helsingfors lika väl som i Nykarleby. Och likasom han sålunda växer sig in i denna känsla, finnes ej heller något område, där han ej vore benägen att söka motsvarigheter till det åskådningssätt han omfattar: han tenterar vid olika tillfällen först Mathilda och andra flickor, senare Emilie om deras tänkesätt och är glad att finna dem äfven häri sympatisera med honom. Ja när modern engång klipper hans hår, »så att jag utanpå hufvudet liknade en rysse», så skyndar han sig att därom tillägga: »Jag säger utanpå, ty inuti liknar jag allt annat snarare än en sådan.» Hvad åter kärleken beträffar, är dess källa naturligtvis en, men äfven denna känsla är, i sin första form, af det för honom så utmärkande slaget. Han känner ej dess början: han har växt in i den under läxor och lekar, under samvaro och skilsmässa, under romanläsning, framtidsdrömmar och arbete. Ty ännu våren 1835 säger han om Mathilda: »Då jag tänker på henne, då sporras jag till flit och till det goda, ty jag vill blifva värdig att med rent hjärta och hög själ förtjena att lyfta mitt öga till en sådan flicka.» Så verkar då ock denna känsla bestämmande i afseende å hans förhållande till lifvet i Helsingfors, och helt visst gå från den många trådar, dem det numera är omöjligt att med säkerhet följa, ut till andra sidor af hans lif. Det är t. ex. alis icke osannolikt att han till sin öfversättning på vers af en dikt af Tibullus inspirerades af att dikten firade Sulpicias födelsedag och han lätt nog kunde i Sulpicia tänka sig Mathilda.