236 det högre lifvet. främst det finska universitetet. Därför när hans mödor äro ändade och »den stora veckan» bryter in, då försvinna alla missljud i känslan af hvad festen betyder för fosterlandet och för ljusets sak. Och detta tolkar han vid ingången till festen i följande ord: »Nu jubla och stäm till glädje ditt hjärta, du allas vårt älskade fosterland! Upphöj din röst och lofva ljusets fader, ty hans goda gåfvor föråldras ej, de föryngras genom seklerna. Upphöj din röst och sjung — ej furstars lof, ty deras nåd är en vind och deras gåfvor förgås — utan sjung huru sanningen segrande går genom tidernas töcken! Sanning och frihet! Stora ord, odödliga ord bland stundernas villor! Älskade ord, som våra dagar tillbedja, slån rot ibland oss, blifven hos oss i tanke och tal och handling! Hör oss o Gud, de äro dina ord. Iyåt dem icke dö bort ibland oss, fast många äro som dem hata. Låt dem ljuda igen från fält till fält, från dal till dal öfver Finlands bygder. Iyåt dem älskas af hvarje öra, lefva igen i hvarje bröst. Ack Herre! när det inbrytande mörkret hotar, bevara ditt folk och dess ärfda rätt. Hjälp oss, ty vi äre svage; vårda ditt ljus, vårda ditt eget verk. Iyåt icke ditt verk gå tillbaka och falla, låt icke den byggnad ramla, på hvilken årtusenden byggt! Ja, o Gud, ack ja! du skall den vårda. Du skall den beskärma. De skola falla och förgätas, de som älska mörker och förtryck på jorden. Men aldrig skall din sanning dö, din frihet skall alltid lefva. Dig helge vi i dag vårt lof; välsigna nu ditt folk. Århundraden förgått, århundraden gå in — din hand oss ledt och leder än — din milda hand, din goda, evigt faderliga hand! Högt-lofvadt vare nu och ali an tid ditt namn!»