i ijtjsets faders tjenst. 235 »Käraste, käraste Broder Zacharias! Farväl säger du, och jag, ack hjärtat vill härvid söndersprängas af glädje och tacksägelse till Gud, jag säger: välkommen, Broder, bland syndares tal, som söka Christum och nåd i Honom!» Och efter att ha utlagt sina åsikter bl. a. särskildt om att det måste råda strid mellan en sann kristen och världen, slutar han med att de nog kunde fortfarande vara vänner. Rätt mycket polemik, i synnerhet mot Topelius' »phantasier», ingår dock i brefvet. Om detta svar säges i dagboken: »Han tror mig vara »sanningens väg, nåden och den trånga porten» nära. — Ack Olle, min vän, — det är ej så! Än går min vandring från Jerusalem och när jag vandrat jorden rundt, det vet vår Herre!» Detta syftar på hans parabol Seglaren på världshafvet. Och samma ord återkomma då han något senare »språkar med Sophie långt in på natten» och hon »fruktar att jag skall bli pietist. Ack älskade vän och syster liten! Jag har längre dit än du tror — det är ej bra!» Om sålunda den allmänna disharmoni han kände verkat äfven på hans personliga religiösa känslor, så finnes det ett område, där man icke skönjer någon vacklan i hans uppfattning. Om hans himmelske fader ledt hans egen väg i lifvet, så har han ock ledt och leder folkens öden. Det ser han i historien (s. 40) och äfven i samtiden. När det en sommarkväll 1834 blir klart och kallt, så att man kunde befara frost, säger han: »Men Guds öga såg, att vårt arma Österbotten lidit nog i tvenne hårda år, och moln uppstego i väster.» Och denne himmelske fader är ljusets fader, som kan »krossa egoismen och obscurantismen», Honom tjenar