enhbt i MANGFAtt). 281 sålunda i dagboken ej sällan hvad andra berättat honom, och af hvad han själf sett skänkes oss ett helt galleri af egendomliga människor och situationer. Och äfven denna tidiga vana att göra och anteckna sådana observationer får sin betydelse för hans författarskap. Så läsa vi under resan till promotionen följande, som vi så väl känna från Pikku Matti: »varning att ej betala i förtid, synnerligen vid grindar, ty då händer att grinden släppes, medan slanten upptas af ungarna». Också i öfrigt var han mycket lifligt intresserad för barn, och sådana hade han under terminerna dagligen för ögonen hos Rosenkampffs. Om deras äldsta barn, gossen Carl, i dagboken gemenligen kallad »Putte Rosen» (född andra dag jul 1834), berättas redan i februari 1836, att en afton »moster spelte pianoforte, Blänken valsade med Jeana, jag med lilla baron. Unga herrn och guffar komma förträffligt öfverens.» Och ett år senare, i maj 1837, skrifves: »Hos Rpffs roade jag mig att pröfva lifligheten af lilla Puttes fantasie genom en imaginerad lustfärd på tvenne pallar. Unga herrn var däraf så lifligt intresserad, att tvenne kullerbyttor med vårt equipage icke afkylde hans ifver. Slutligen blåste hans mössa i sjön — på hvilket infall Putte själf råkade, då mössan på ett obegripligt sätt försvann från hufvudet.» Barnpsykologen färdig vid nitton år! Hemma följer han med samma intresse Fanny Toppe-lius. Han botaniserar med henne, d. v. s. lär henne känna smörblomma, blåklocka, ögontröst, prästkrage m. m.; och han fröjdar sig öfver yttringar af hennes och andra barns naivitet, icke minst om de omedvetet träffa någon ömtålig punkt hos en äldre. Så säger engång Putte, då