282 det högre lifvet. fyraårig, till en supégäst, en brukspatron: »Si guffar har ingen Vladimir! Hvarföre har inte guffar Vladimir?» Och »det präktiga var» att den tillfrågade just varit stött öfver att han i stället för den förnämliga Vladimirsorden fått blott »Stanislajkan». — Sin ironiska adress har nog äfven anteckningen att vid Rehbinders besök hos Iyithéns »var lilla Hildegard Jessberg försiktigtvis skickad till oss, på det hon ej efter sin vana skulle gå och fråga Rehbinder: hvem är du, som jag inte har sett förr?» Oblandad förnöjelse tyckes däremot tala ur notisen att Rosenkampffs yngre son på julafton 1839 »gick omkring och snöt sig i tantes nya engelska strumpor, som kommit till julklapp». Själf fallet är att Zachris är god vän med barnen hvart han kommer och att han söker roa dem på allt vis, säkerligen redan ock med att berätta sagor för dem. Åt morbror Gustafs äldsta gosse förärar han julen 1838 »sporrar med riddarediplom från konung Bubu». Men naturligt är det då, att hans tankar rätt ofta återgå till hans egen barndom. Anledningar därtill finnas nog. När han förtretas öfver att pojkar förstört »knytor», finner han det orättvist att hans egna voro i behåll, då han själf som alnshög pojke varit så kvick att förstöra andras. Och fettisdagen 1837 fröjdar han sig åt att se »en svart och vimlande svärm» af pojkar som åka kälke, och ihågkommer att »det är nio år sedan jag sist tillbringade en fettisdag hemma — nio år — en lång tid, hälften af mitt unga lif!» Af forna kamrater sofver mången, som då yr och glad flög öfver drifvan, nu under den, »och de andra! de andra hafva bortbytt sin kälke, på hvilken man dock så lätt slant nedför hvarje brant, emot andra voiturer i lifvet, på hvilka man så lätt kan vid hvarje backe bryta sin nacke. Jag hade också en kälke,