enhet i mångfald. 283 som lättare och lustigare än någon annans hoppade ned utför Högbacka-, Nybro- och Himmelsbackorna — mången mången gån g tumlade jag på dess rygg så djupt ned i Sockerlandet, att knappt mössan lyste svart öfver drifvan. Den kälken var mig mycket kär — nu ligger den i en vrå på vinden gömd och glömd!» — Så tillägges: »Dock hur intrycken växla och skifta, som skyarne i Runebergs källa! Aftonens, det närvarandes, nöjen utträngde snart det förflutnas minne,» Men äfven jämförelsen mellan förr och nu bidrog i sin mån att öka den klarhet han så energiskt sträfvade att vinna öfver sitt eget väsen. Vi minnas huru han våren 1834 ansåg sig ha i studieväg haft föga nytta af terminen (s. 44). Men i stället säger han sig ha gått framåt, »beträffande förståndets och tankekraftens skärpning. Jag finner det själf underbart huru jag så hastigt blifvit lyft öfver barndomssinnet. Ofta känner jag ej igen mig, då jag ser och igenkänner hvad jag fordom såg med helt andra ögon.» Till ordet »fordom» fogar han sedan en not: »Vid 16 år ett fordom! L,e dock icke, ty i sanning, vid hvarje vändpunkt i lifvet lämnar man bakom sig ett fordom.» Men så fortsättes: »Och denna förändring, gläder den dig icke? Jag inser huru mycket detta steg närmar mig till människans och mannens syftemål: den andeliga utbildningen (blott utbildningen, ty fullkomligheten kunna vi ej hinna), och därföre tackar jag Gud och lyckönskar mig. Men köpes någonsin ett sådant steg med en påkostande uppoffring, så är det här. Emot det kalla förståndet utbytes det varma, glada, så lyckliga barndomssinnet och kanske