enhet i månge au). 285 »syltfot», men tycker det vara beskedligt af flickorna att försvara honom. Alla som på något sätt äro lidande eller olyckliga — kända eller okända, skylda eller oskylda —■ kunna påräkna hans varma medkänsla, till och med om han i vissa afseenden ej gillar dem. Vi minnas huru han först var med om att relegera kamrater, men sedan om att understöda dem. Och när han engång i Nykarleby tar afsked af en bekant, som har lungsot och hvilken han därför ej mer kan vänta att få återse, heter det: »Redlige, olycklige broder, du har till en del själf förkortat dina dagar; lyckligt att du själf icke betänker det — det vore en afgrundstanke på din dödsbädd. Far då väl den långa färden, dina vänners tårar skola falla på din tidiga graf, du var alltid en redlig kamrat och ditt hjärta var godt. Gud styrke dig i din sista stund!» Med denna lifliga sympati för andra, särskildt för alla lidande, kan Topelius i hemstaden i rikt mått utöfva den kristliga dygden att »glädjas med dem som glade äro och gråta med dem som gråta». Han fröjdar sig öfver hederlighet och lycka, deltar vid dödsfall i de efterlefvan-des smärta, drar på mun åt små malörer, men är hjärtligt ledsen på flickornas vägnar, när de begå någon liten faute och därigenom en af dem ej rätt vet »att hålla i dagen sin goda sida» eller en annan ej »att bibehålla hvad hon möjligen eröfrar». Å andra sidan tillbakahåller han ej sitt ogillande, då morbror Gustaf Tur din 1838 gör konkurs. »Så långt har det nu kommit!. . Den högt ansedda firman fallen, allt ruin! Och det på 3 år [efter faderns död], genom olyckor å ena sidan, och å det andra — hårdt, men säkert! — genom vårdslöshet och högmod. En skarp tillrättavisning af försynens faderligt stränga hand!» Men som