286 det högre lifvet. släkting hyser han dock på samma gång varm medkänsla för morbroderns familj. Huru han i Helsingfors vakade öfver en sjuk kamrat är redan berättadt, och samvaron med Rosenkampffs ger honom, i bredd med den myckna glädje han hos dem njöt, äfven anledning att visa sitt deltagande hjärta. Hösten 1834 hade han känt det tomt och ensligt ända till dess mostern och Jeana kommo, den 28 oktober. Men den lifliga glädje han nu erfor förbyttes snart i bedröfvelse. Den 30, en torsdag, antecknas: »Bedröflig dag. Så omväxla glädje och sorg, lugn och oro i människohjärtan. Kl. 9 om morgonen kom postiljo-nen Sahlberg såsom expres ifrån NyCarleby med underrättelse att Morfar sedan i söndags ej mer var i vår krets. Sof i frid, gamle man, ädle anförvant, som dock många sakna; Guds nåd med din själ! Nu måste väl Moster få veta af det, men huru, då Baron är borta? Efter en rätt ledsam villrådighet beslöts att vänta till dess Morbror i söndag vore kommen.» Moster var »i situation» och doktorinnan hade skrifvit till Zachris, att hon borde »beredas» på nyheten genom baronen. Men då detta ej kunde ske, »låg den tunga hemligheten som en sten på mitt hjärta» och »det gjorde mig riktigt ondt», då »fruntimmerna voro muntra och goda och glada. Äfven arbetslusten försvann, nedtryckt af det otrefliga i min ställning.» Så gå ytterligare två tunga och dystra dagar, tills baronen kommer hem. Mostern får först veta att fadern är sjukare och berättar detta för Zachris »med en ton som rörde mig djupt». Snart får hon dock höra hela sanningen, »och jag såg en scen lik den i Uleåborg, då Moster Marie emottog underrättelsen om Mormors död.