sångarskolya. 325 drag.» Och längre fram förekomma i Promenaderna »bref», skrifna till Emilie, men säkert icke delgifna henne, och uttryckande samma stämningar som framställas i dagboken, men i en form som, konstnärligt sedt, är starkare pointerad, såsom t. ex. (19 april 1839): »Vissheten att du är allt för mig försonar mig med vissheten att jag för dig är intet. Huru skulle jag annars vara så af innersta hjärta glad när jag ser dig glad? Bittraste stunder af sorg och harm, långa år af en framtid utan hopp glömmer jag för ögonblickets lilla löje från dina läppar. Du vackra hvita ängel! glöm mig du! jag vet väl hvem jag aldrig kan glömma!» Äfven ur Ephemererna tagas motton för dagboken, och tidningen berör naturligtvis ofta nog händelser och företag som i denna omnämnas. Så ger sällskapsspektaklet 1838 anledning till en dikt, där gudarna i Olympen omtala hvar sin af de uppträdande, Diana naturligtvis Emilie. Och så ha vi ytterligare, såsom mellanlänk mellan de för flere läsare och de blott för honom själf afsedda alstren af hans penna, en rad tillfällighetsverser, riktade närmast till en person och skrifna på namns- och födelsedagar, i minnesböcker eller på julklappar. Allt detta gaf honom tidigt nog anledning att öfver-tänka sin ställning till »publiken». Han hade ej kunnat hålla sig att (i november 1834) »visa för Herr Blank större delen af sin plånboks innehåll. — Jag anar ditt ideal, sade han. Två små stycken såg han ej. De voro verser om Mathilda, mitt hulda ideal.» En månad senare heter det: »Satt länge och väl och skref i Mina Nöjen. Monsieur [— Blank] rädd för dessa nöjen.»