318 det högre lifvet. Emellertid hade, som vi minnas, Blank skvallrat för Snellman om att Topelius »knäppte i tysthet» och detta förskaffade honom uppdraget att skrifva verser för de relegerade kamraterne. Kom så, några dagar före terminsfesten, magister Ahlstubbe på besök, säkerligen till Blank. »Mina Ephemerer föllo Ahlstubbe i ögonen och han läste dem, hvarvid han behagade yttra, det jag borde visa Runeberg Mina Nöjen. — Håhå, tänkte jag, så högt bära visst icke mina vingar.» Om verserna vid terminsfesten antecknas sedan: »Säger jag att jag vid detta mitt första inträde i det offentliga var en likgiltig åskådare, så ljuger jag som en skälm;rjag satt, ungefär som då en författare ser sin första pjes uppföras, med hjärtat i näfven och missnöjd med mig själf att ej [ha] afslagit commission. Dock hörde jag att man var nöjd med verserna, helst de åsikter däri uttrycktes sades vara rätt uppfattade. De vandrade ur hand i hand, bland professorer och magistrar, och funno öfverallt män som voro vana vid vitterhet och poesie; och sedan äfven i Runebergs hand! — För tusan plåtar, det var annat sällskap än NyCarleby publik, som helt nyligen sett mina första försök. — Ej under att jag, ångrade mig. Runeberg förklarade sig nöjd med sista versen och bad mig visa för honom mina försök. — De sjöngos på melodien af Källan. Ej bryts den länk, ej slits det band, som fast af bröder knöts, och aldrig än af slumpens hand en sann förening bröts. Den känsla uti vänfast barm, som föds af brödratro.