328 det högre lifvet. promenader.» Senare satte han »hjältedikten» i musik och föredrog den flere gånger med lifligt bifall. Och sannolikt var det denna framgång som ledde honom att följande Henriksdag (1837) presentera äfven vännen Backman ett kväde på samma versmått. Det börjar: Sankt Henrik, ärans man, uti ditt namn jag grälar på denna syndsens träl. — Du kom att frälsa själar, men denne — o hvad synd! — blott att förföra dem. Härefter skildras huru köpmannen »just på denna dag, Sankt Henriks höga mässa» (marknaden) söker på allt sätt skinna folk. Sedan riktas dock till helgonet en bön om förlåtelse för »den arma pilt», hvarefter i rätt ungkarls-mässiga ordalag önskas vännen lycka i alla hans förehafvanden. Ytterligare en impuls att pröfva sin förmåga som »versfabriqueur» — denna titel ger honom Sophie la cadette efter det han spelat »fabriqueur» Wehringers roll — fick han, då ett kringresande sällskap i Nykarleby engång till dans presterade »den yppersta musik vi här haft på tio år, taktfull och behaglig» — ofta förut hade man fått nöja sig med rätt skral dansmusik. Nu eldades han att skrifva ord till en fransäs, och sedermera författade han flere liknande dikter, naturligtvis med mycket växlande rytmer och äfven med olika stämning. Men också i helt annan riktning lockar honom musiken: föregående vinter hade han skrifvit en nyårspsalm till melodin af »folksången». Första strofen lyder: Lyft dig, o ande, fly dunklet och jordens dy; vingarna spänn!