sångarskolya. 329 Heliga harpoljud! Vingade himlabud! Iyyft dig, min själ, till Gud, salighet känn! Verklig psalmstil har åter en annan religiös dikt, från mars 1835: Sänd o Gud din helge and djupt uti mitt hjärta neder. Hör mig då min själ dig beder, lyftad öfver stoftets band. Blif mig när, o fader kär! himlen i mitt hjärta bär! Nästsista versen upprepas sedan i diktens öfriga (fem) strofer, merendels som den sista. Alla dessa nu omtalade ungdomsdikter och en mängd andra vittna om ett tidigt och starkt utbildadt poetiskt formsinne, hvilket älskar att pröfva sina krafter i de mest olika rytmer och tonarter. Men märkligt är huru äfven i de till synes mest obetydliga snillelekar den egna personligheten kan bryta fram i förbindelse med själfkritik och lust för kontrastverkan mellan det mera ideella och det realistiska. År 1837 skrifver han — okändt för hvem — följande minnesboksvers: Det friska hjärtats vår, som aldrig skiftar, som himmelsk svalka öfver jorden viftar, den glada vår, som evigt grönskar, jag helst dig önskar. Men så följer på samma papper omedelbart [ryska bergen = rutschbanan]: