LEFNAD S BE SLUT. 349 Sitt underhåll hade han dittills haft af modern, hvilken ock gaf det med den varmaste kärlek. Så skrifver hon den ii februari 1840 från Uleåborg, där hon är på besök och lefvat ett så bekymmerslöst lif, att hon blifvit »helt frisk igen», efter att på hösten länge ha krasslat: »Min kära gosse! Nu ville jag gärna muntra opp dig med ett gladt och trefligt bref, om jag bara hittade på något mer än att vi alla befinner oss väl, som [är] det förnämsta, och ständiga bjudningar, af hvilka jag bevistat ganska få; då jag varit hem med barnen och alla andra bort, så har jag tagit mig en bok, som här ej är brist på. Och sen både då och däremellan, kära Zache, är mina tankar hos dig och delar dina bekymmer. Ehuru jag ej kan lätta dem hvad läsningen angår, så skall jag se till om 100 rubel kan i andra fall lindra. Jag har skrifvit till Albert, att han skulle skicka dig denna summa.» Men så tillägges: »Se nu till att du hushållar; denna termin lär nog komma att kosta.» Och efter hemkomsten, den 22 mars, skrifver hon följande, hvilket är så målande, att ett längre utdrag försvarar sin plats. »Nu är vi åter i vårt förra skick, som vi aldrig varit borta. Förra lördags kom vi hem, och i söndags fick jag ditt bref. Det gläder mig visst att du är frisk och arbetar, men hvad jag intet tycker om, är att du alltid är utan pengar. Du hinner knappt få det lilla jag ofta har rätt svårt att skaffa, förrän du igen är utan. Och hur kunde du vara dum nog att låna bort något, när du hade så litet och ett så punktligt behof som hyran? Dessutom får du lof att hushålla på hvad som ej hör till det nödvändiga; kläder köper du dig aldrig; mat vill jag att du skall ha, men intet kan nu alltför mycket gå därtill.