352 brytningar. bref, men jag fick en längtan att språka med dig, och jag tycker när jag vet att du läser detta, är du mig närmare.» Det är ju helt naturligt att sonen efter sådana uttalanden gärna ville, om han kunde, något lätta den börda modern bar för hans skull. Hans studietid hade redan kostat moderns hela fädernearf, och ehuru hon öfver hufvud slog sig godt ut på Kudnäs — så började man nu skrifva namnet — hade hon ibland så svårt om reda penningar att sonen — fick vänta på bref: »stora björn», kronofogden, hade varit på uppbörd, och hennes kontanta medel gingo så noga åt till utskylderna, att ingenting blef öfver till postporto. — leke underligt då, om man ibland lät ett färdigskrifvet bref ligga oafsändt i fjorton dagar i väntan på någon resande, som man hoppades skulle taga det med sig, så man kunde, som termen lydde, »skinna posten». Å andra sidan ville sonen nog ock, om möjligt, eman-cipera sig från beroendet af moderns råd, hvilka, så riktiga och välmenande de än kunde vara, de förhållanden han i hufvudstaden lefde i kanske stundom gjorde det för honom omöjligt att följa. Till en början lät han sig väl dock, vid tanken på val af lefnadsbana, främst ledas af sin egen böjelse. Och denna riktade sig redan före hans examen åt ett håll där, såsom vi redan sett, ett viktigt lifsintresse hos honom var starkt utveckladt. I februari 1839 säger Emilie till honom: — Du är i dag så lik en präst, som jag såg på Wasenii bröllop [och] som jag tyckte så mycket om. — Jag tänker också bli präst. — Nej, bli inte.