LEFNAD S BE SLUT. 357 och verklighet. Den uppfattning som var så djupt rotad i hans temperament (i : 368) och som han redan tidigare flere gånger uttalat (se s. 252, 272) får här poetisk dräkt: Det drömda och det skedda—hvem kan dem följa? En fin, omärklig linie är mellan båda; svårt är att skilja himmel och fjärran bölja, och verklighetens gränser kan ingen skåda. I ljuset af denna uppfattning behandlas nu i dikten hans förhållande till flickan. Allt är obestämdt, luftiga stämningar, som lämna läsaren i ovisshet om hvad som är verklighet och hvad som är poetisk dröm. Formen är omväxlande svensk och finsk prosa samt svensk runometer; till och med förekomma några finska rader på detta versmått. Att han sålunda tilltrodde sig att författa äfven på finska sammanhängde med att hans intresse för detta språk just nu blef mer aktivt än förr. Han hade ju ofta uttryckt sin förtrytelse öfver att som finne ej kanna finska och som son ej förstå hvad hans fader utgifvit. Och på den finska folkdiktningen hade han äfven fått smak; öfversättningar däraf till svenskan hade redan sett dagen, och i april 1839 hade han en kväll varit hos Castrén, »där vi resonerte om finska runor och myther — mycket intressant — roligt att se huru lifvad han är — och tillsammans beundrade vi den verkligt herrliga runan om Väinämöinens och Joukavainens möte i skogen.» Så tilllägges: »Huru mången gång har jag ej föresatt mig att studera finska par force! Det är en skam och en skandal så här. Det får ej länge så vara.»