lefnad sbesiytjt. 365 vet åkermannen, då han sår, att Gud gifver skörden och att ingen mänsklig beräkning förmår bestämma dess mått. Men när han valt tiden och förberedt jorden och nedkallat välsignelsen ofvanifrån, så är han vid godt mod att han har gjort sitt och hoppas att Gud fullkomnar hans verk. Mera kan han ej göra. Och så har jag vågat drömma om ett stilla hem, förljufvadt af en älskvärd makas kärlek. Höghetens bländverk, ärans glitter, lifvets stormiga lust vill jag förakta och försaka. Under susande björkars ljuf liga skugga, vid stranden af någon stilla flod, vid sidan af en älskad vän, långt bort från sorlet af en värld i oro, vill jag bygga min lugna boning, verka för människors väl så godt jag förmår — och le åt dem som logo åt mina luftiga planer vid tre och tjugu år!» Det var den 27 oktober 1841 han utkastade detta framtidsperspektiv. Två månader senare hade han beslutit sig för en verksamhet, så olikartad den här tecknade man vid denna tid någonsin kunde tänka sig — publicistiken. Och ett år senare hade han valt sig en fästmö, till synes lika starkt kontrasterande mot den han här tänkt sig, men uppfyllande just det kraf som för honom var viktigast: krafvet på »ofördärfvad, kärnfrisk mänsklighet». * Emellertid hade han ingalunda under året efter jubelfesten lefvat blott i drömmarnas värld. I Helsingfors plägade han nog så flitigt umgänge med kamrater, men fann sig åter ej rätt väl af att Blank hvar lördagskväll hade ett medicinskt kotteri hos sig, därvid det vanligen spelades whist. Hellre går han då till Rosenkampffs,