364 brytningar. uttalande alis icke såsom ett blott omplanterande af almqvistska idéer i finsk jord; det sammangår ju på det närmaste med det resultat hvartill Stenbäck kommer i Mitt finska fosterland (tryckt 1843). Ehuru utgående från en helt annan synpunkt, finner äfven han sitt ideal hos »ett folk i torfbetäckta hyddor», i motsats mot »förbildningen». Det är tydligt, att alla de tre skalderna Runeberg, Topelius och Stenbäck stodo under inflytelse af samma nationella väckelse. Alla trädde de i opposition mot »förbildningen», och alla funno de hos den finska allmogen motsatsen därtill: »ofördärfvad, kärnfrisk mänsklighet». Men sin själfständighet gentemot Almqvist visar Topelius än bestämdare i fortsättningen af detta utkast. Man kan, säger han, lätt misstaga sig om råhet och natur, och den som »varit van att hos sina vänner mötas af bildningens fina sympathier», han kan lätt bli olycklig, om han förbinder sig med en obildad kvinna. Därför måste han »välja med försiktighet». »Om jag därföre valde mig en vildvuxen blomma i dess späda knoppningsålder vid fjorton eller femton år, en vildmarkens ofördärfvade dotter, hvars hela bildning dittills innefattades inom pärmarna af hennes bibel och cateches, om jag då ett par år satte henne under ett verkligt bildadt fruntimmers ledning, om jag därunder själf med varsamhet ledde hennes framsteg och lyckades vinna hennes aktning och kärlek, om jag därunder med svala blickar pröfvat hennes själsskönhet och funnit den hålla profvet — om jag då tog henne till min maka inför Gud och människor och ännu därefter vakade öfver hennes själs förädling, tror du, August, tror du att jag någonsin skulle ångra att jag handlat så? Visserligen