4-00 brytningar. Christopher Toppelius' ungdomssaga — och på sin namnsdag 1840 skrifver han dikten Våra julidagar — tydligen med tonvikt på våra, i motsats mot Frankrikes, hvars julihjältar han redan som gosse förherrligat med sax, penna och färg. I denna dikt framträder, kan man säga, hans foster-ländskt-historiska uppfattning färdig. Det är den som är traditionell allt ifrån »Finlands uppodling»: Finland såsom »kulturens bålverk emot nordens is» — men redan nu med det för honom så karakteristiska tillägget: »och östanut för bildningen en brygga». Och representanter för denna kultur äro först Väinämöinen — folkdikten — sedan Sankt Henrik — kristendomen — och sist universitetet. Så har Finland ej glömt, att dock det ädlaste vi njuta, vår hela bildning, liksom sångens luta, ej utaf vansklig furstenåd vi fått; den var de goda fäders arfvelott. Hvad de med möda sådde, vi uppskära, vår frukten är, men deras ali vår ära. Därför kunde han, när han i dagboken omtalar sitt beslut att egna sig åt utforskandet af huru desse fäder handlat, verkat och lidit, med fullt fog säga: »Det är då så, och jag vill gå så långt jag kan. — Men ofta, när jag hör mina medicinska vänner tala om sin sak — då blir det mig ängsligt i hågen; jag tänker på min barndoms älskade plan och min ungdoms utsikt — mitt bröst blir beklämdt af något som har starkt tycke af ånger — men steget är taget — jag har valt efter bästa förstånd och efter långvarig själf pröfning. Gud pröfvar bättre; ett människoöga kan lätt ta felt. Men