Ur bref från Henrik Backman (se s. 380). 33. Den svartgröna sommaren. För den nyssvordne redaktören medförde hans kall genast en försakelse: han kunde ej, som han eljes ämnat, resa hem till jul. Detta beklagades lifligt af hans vänner på hemorten, där han varit otåligt väntad. I trots af att pietismen, med dess opposition mot »världen», grep allt mera omkring sig äfven här, hade nöjeslifvet de senaste åren florerat synnerligen starkt. Ännu för vintern efter jubelfesten hade man planlagt tolf soaréer, af hvilka, såsom i bref berättas, »sex skulle upptagas af dans och de öfriga af andra nöjen af alla slag, såsom musik, spectakel, tableaux, costymeringar m. m.». Så kan Henrik Backman i mars 1841 skrifva: »Vår by fortfar att lefva lustiga tider», och Albert Dyhr kort därpå: »Du må tro vi ha rogat oss mer än vanligt.» Följande vinter lofvade att bli lika lysande; Henrik skrifver den 9 december 1841: »Alla flickor i allmänhet, våra mest förtjusande, med skön Emmy i spetsen, i synnerhet, besvärja dig att ändtligen komma hem till julen. Du är så efterlängtad af det vackra könet, att jag just kan bli skinsyg. Vet nu, min goda gosse, att begagna dig häraf; ty jag kan af erfarenhet säga dig, att det icke är alltid man står i