den svartgröna sommaren. 375 kvinnornas gunst. Likasom föregående vinter ha vi äfven för denna vinter soiréer arrangerade. Vi ämna dessutom spektakla ett par kvällar . . och till alla dessa lustbarheter är du en högst oumbärlig person. Packa nu, vid emottagandet häraf, genast in dina effecter och vänd din håg mot nordens mjällhvita mörü» Mer än utsikten till dessa nöjen och flickornas längtan efter honom verkade dock säkert hos Zachris en annan känsla därhän att han blott med saknad afstod från julresan. Den 4 november antecknar han i sin almanack, att den, med hvilken ryktet berättat att Emilie vore förlofvad, nu fäst en annan. (Han gifte sig i mars följande år). Och Henrik, när han fått del af denna nyhet, svarar med sin vanliga liflighet i känslor och uttryck: »Kanhända, har jag ofta tänkt, är det en hemlig förlofning mellan honom och Milla, och dock — huru kunde jag tänka så om den rena oskyldiga ängeln — huru har jag någonsin kunnat tro, att Emilie var en falsker lilla; det har blott varit i mörka stunder jag tänkt så, och för dessa gör jag nu med hopknäppta händer min tysta afbön för vår lilla älskade Emilie.» Men på samma gång har nu äfven hans egen ställning till Emilie klargjorts, så att han kan skrifva till vännen: »Det änglabarnet är sig likt, som fordom; kan jag säga mer? Kom hem och tag vara på din skatt, men var ej girig! För mig öppnar sig ej ögat, ingen himmel får jag se där mer; men hos mig slumrar evigt ängelns bild bland hjärtats käraste minnen.» Det är sålunda nu han som i sin tur försakar henne. Men icke för vännens skull, utan, som det kunde tyckas, af ett rätt prosaiskt skäl.