den stora frågan. 403 nan, klarsynt som vanligt, förstår hvad som graverar henne. »Gumman var illa brydd, innan hon kom på frågan om pietismen, så att jag måste hjälpa henne därtill. Hon har hört så många historier om oss, bland annat att vi ej tål andra än pietister. Sophie skulle vara alldeles — så hon reste helt lycklig härifrån och löfte komma igen i sommar. Ni är ju alldeles som förr, Gud vare lof, sade hon. Sophie var ock ovanligt artig och glad emot henne.» Betydligt allvarligare var den dust doktorinnan hade att utstå med sina närmaste släktingar, systern och svågern i Uleåborg. Professorn var ju en fullblods-gustavian, och ingenting var honom så förhatligt som »fanatismen». Därför såg han ock nu saken ur en mycket allmän och för honom högst karakteristisk synpunkt. Troligen hade han redan förut genom ryktet — och sannolikt med förstorande tillsatser — fått höra om Sophies öfvergång; men doktorinnan hade ej heller underlåtit att skrifva därom till Uleåborg. Så får då Zachris i bref därifrån af den 20 januari 1843 höra, huruledes pietismen, eller som farbrodern kallar den »methodismen», utgör »den argaste jesuitism i ändamål att återinföra papismen och dess mörker». Sannolikt hade Zachris dock tagit pietismen i försvar, efter professorn den 27 mars skrifver: »Angående den sanna pietismen delar jag gärna din åsikt; men ingalunda kan eller bör denna åsikt tillämpas på den ifrågavarande methodismen, som under pietismens larf endast sträfvar därhän att återinskaffa hierarchien