FÄSTEFOLK. 433 Några exempel må anföras. Zachris hade i februari 1843 funderat på att fara till Nykarleby med fru Lundmark och hennes dotter Axeliana. När han emellertid ansåg sig böra afstå från denna plan, skref han med de resande ett bref, som börjar med en tänkt dialog mellan Axeliana och Emilie, hvarvid den senare frågar hvarför ej Zachris kommit med. Kort därpå reste pappa Isak till Helsingfors, och då författar Emilie en alldeles liknande dialog mellan honom och Zache, då denne öfverraskas af hans ankomst och frågar hvarför ej Emilie följt med. I samma bref berättar hon, att hon varit rest till Jakobstad på dans; och efter att ordentligt ha beskrifvit färden, fortsätter hon: »En talent, som du aldrig trott mig äga, upptäcker du nu — att jag exellerar i konsten att säga osant. Har du hört en mera sammanhängande osanning? Ah, monsieur! — hur stod det till nyss? var det något litet, litet som stötte på jalousie? Trodde du verkligen att din Milla skulle vara road af att resa till Jacobstad, då inte du vore med? Jag riktigt häpnade själf öfver min osanning och var på vägen att sluta en gång, men sen tänkte jag: du skall spela ut din röle. Allt annat var fullkomligt sant, utom att vi voro där.» Fästmannen är helt förtjust öfver att hon gjort sin sak så bra: han hade vid läsningen af brefvet ej alis anat oråd, ända tills han fick veta »att alltsamman var idel poesi». Och hon må gärna roa sig så mycket hon vill, fast han ej är med. En annan gång hade hon verkligen varit rest till Gamlakarleby och ger följande åskådliga skildring af sin hemfärd: 28